 |
||
Intervjun med Channa Bankier är gjord av Lo Caidahl och bearbetad av Nils Olsson och Göran Dahlberg.
Drivkrafter
I grunden handlar mitt arbete om mitt eget liv. Alldeles tveklöst. Min grundhållning är inte missionerande. I det långa perspektivet är det ganska ointressant om jag får ut bilderna, det viktiga är ändå arbetets egen lust och att man får dagarna att gå. Drivkraften är att det är ett liv för en själv. Det är det enda som gör att jag jobbar, att jag tycker att det är kul. Jag har en sorts dionysiska utgångspunkter: om det inte är nåt kul så kan man lika gärna ta livet av sig. Det är ju ett väldigt vanligt tillstånd i vår kultur, att man blir så övergiven kulturellt och religiöst och på alla sätt, att man måste skapa en egen kult och ett eget liv som ger en livslust. Om man dessutom börjar bli lite gammal så blir det ännu viktigare att förstå att det ändå i grunden är för min skull. För att jag ska ha lust att leva. Det som jag inte tycker är kul, det gör jag inte. Det blir inget bra.
Men samtidigt arbetar man ju ibland med frågeställningar som kan vara väldigt jobbiga.
Ja, men det är ändå kul att hålla på med det.
Hur jävla jobbigt det än är?
Ja, det måste finnas en lust, eller olust. Det är mätaren på arbetets värde. Om jag märker att jag inte är intresserad - att det inte händer nåt - då kan jag lika gärna lägga av, för då far jag bara illa, speciellt om man är lite bräcklig och lever i en bräcklig livssituation som man gör som konstnär. Det är nåt som ingår eftersom man hamnar i så oerhört marginella sociala situationer. Man är så mycket för sig själv. Då blir det ju ännu viktigare att skapa sig rum där den här livslusten blir meningsfull, det här att överhuvudtaget leva. Det bästa som finns är just när man märker att nånting är så intressant eller problematiskt att jobba med att dagarna bara går. Den grejen. Att man kan skruva upp intensiteten tills man slutar att äta, och det bara är skitkul.
Det låter som en riktig konstnärsmyt.
Ja, men det är så. De finaste tiderna.
Men kan du känna tider av leda?
Ja, oerhört. Men då skiter jag i det. Jag har långa, långa perioder när jag inte gör ett skit. Jag jobbar i epileptiska anfall. Konstnärer arbetar på minst två olika sätt. Det finns de som arbetar varje dag och om de inte gör det så far de hemskt illa, de förlorar all identitet. Det blir mycket makulatur, en massa skit, vilket de för det mesta accepterar. Och sen finns det de som arbetar just i epileptiska anfall. I skov. Man tar ut sig fullständigt och sen är det långa perioder när man inte gör ett skit. Det har jag lärt mig med åren eftersom det normala i vår kultur är att man arbetar jämt. Och eftersom jag inte kan göra det så känner jag mig abnorm. I början var jag väldigt olycklig för att vid varje avstannande puls i arbetet var jag alldeles övertygad om att nu är det slut. This is it. Det går inte längre. När ett arbete var färdigt så skulle man igång igen och det är ju oerhört mödosamt. Då var jag alltid livrädd, men nu vet jag att det där kommer. Man vet att det får väl gå ett år då, eller ett halvår. Och så får man hålla god min. Ja, jag arbetar säger man. Du arbetar varje dag? Jahadå.
Konsten
Egentligen skulle man kunna säga att allt det som människor betraktar som konst är konst. Och det utgår både från betraktarens och utövarens öga. Det är ju en väldigt generös ståndpunkt. Sen är nästa fråga vad som är bra konst. Och det kan inte jag definiera utifrån nåt annat än någon slags essens. Jag tycker att det är väldigt ointressant vilken genre, vilken sort, eller vilken tid man talar om. För mig är alla möjliga sorters konst bra, beroende på hur det talar till mig. Jag är väldigt obenägen att sätta upp formella kriterier för vad som är bra konst. Att det är konst som är gjort av plast, med idéer, eller med skiktmåleri. Jag tycker att Odd Nerdrum är en fantastisk konstnär, men det beror inte på att det är skiktmåleri, utan för att det är såna hisnande dårvisioner. Stenåldersdjur tycker jag också hemskt mycket om. Och tyg.
Inspirationskällor
Bruksföremål i allmänhet, kitch i alla möjliga former. För mig är det samma sak. Man måste skapa sig en personlig begreppsvärld i en situation som är så splittrad och söndertrasad, kulturellt och värderingsmässigt som vi har. Och det tror jag att alla gör. Vi lever ju alla i en multikulturell situation. Men en del av de här puristiska kritikerna både på den ena och på den andra kanten - hela vägen från Odd Nerdrum på den ena till Gertrud Sandqvist på den andra - försöker skapa en världsbild som är enhetlig och heltäckande i konstteorin. Där konsten ska utgöra svaret på tidens behov. Och det tror jag är livsjävlafarligt. Jag tänker på om dom två skulle bli kära. Då får man göra som med katter när dom löper. Man stänger in dom i en garderob och så går man därifrån och säger hejdå. För mig luktar det, och det är hemskt att säga, fascism. Att konsten skulle utgöra svaren på dom behov som den här bristfälliga kulturen har. Det är lite som introduktionen av socialrealismen eller nationalsocialismen. Att det finns en form som ska lösa problemet; i kulturens värld blir det skitfarligt: de här extrema puristiska ståndpunkterna, som luppjuckarna och Sandqvist och Lars O Ericsson, som långt innan dom ens har sett det vet precis vad det är. Detsamma gäller Odd Nerdrum och skiktmåleriet. De försöker alla att etablera puritanska traditioner, som jag upplever som djupt auktoritära och inte har det minsta med samtidens flerkulturalism att göra. Alla ser på Bingolotto, i nån mening. Man rör sig alltså kulturellt på bredden. Man ser saker, inspirationskällor eller identifikationsföremål, överallt. Och det är bara fundamentalister av olika slag, religiösa eller kulturella, som försöker återetablera helgjutna traditioner. Och där är kristna eller judiska fundamentalister och Gertrud Sandqvist eller Lars O Ericsson precis samma sort.
Om du återgår till inspirationskällorna
Serietidningar tycker jag mycket om. Och Max Ernst är en stor favorit. Av de klassiska modernisterna så är Max Ernst ”my boy”. Jag samlar på böcker om honom. M en det förändras. Man kan gå omkring och titta på olika slags utseenden och säga, gud den där människan ser ut som en fågel. Men det förändras ju med tiden. Jag är en allmänkulturell allätare; Elvis Presley tycker jag om till exempel. Man äter av sin egen tid som av en fruktskål. TV är ett ymnighetshorn, det finns så mycket man kan hitta där: film, kläder, mode. Jag har alltid nån TV-serie som jag följer och som betyder mycket i mitt liv. Jag tror att jag i hela mitt liv har haft nåt på tisdagarna.
Är det nån serie nu?
Man får se om Twin Peaks. Arkiv X har tagit paus, men den har varit en stor källa till glädje. Det finns en ironi i det som jag tycker väldigt mycket om. Nu sänds en repris av en serie om några poliser i Baltimore som heter Uppdrag mord. Den är fruktansvärt bra. Jag läser också väldigt mycket. Jag upplever samtiden och har alltid gjort det. Min samtid sträcker sig ju från tidigt sextiotal som någorlunda vuxen människa och den har alltid varit som ett stort fruktfat av kulturella möjligheter. Jag upplever egentligen det här oerhörda bruset eller ymnigheten, och det här motsägelsefulla, som en oerhörd tillgång. Jag lever ju bara i städer när jag vill, när jag har nåt att göra i en stad. Jag har kvarten kvar i Stockholm, det var jätteviktigt. Och det gör ju att jag kan dra mig undan. Som arbetssituation är det fullkomligt idealiskt. Jag tror att det är bra med folk som rör sig så. Jag tror att det är bra för både staden och landet. Alla möjliga slags föreställningar om vad det ena eller andra är, går i kras. Visserligen blir det väldigt stökigt i en, men jag kommer från en auktoritär kultur. Den judiska världen var väldigt bestämd, det var vissa värden som gällde, som familjen. Väldigt borgerligt. I en högborglig judisk familj från Warzava på den tiden, hade man familjen och Israel och sen var det finito. Fast man pratade hela tiden, vilket har varit en oerhörd tillgång för mig.
Privat och allmänt
Jag tycker det är många konstnärer - eller mycket konst - som har för bråttom. Ofta när det är idébaserat så är det väldigt lätt hänt, därför att formen är så snabb. Jag kan tänka mig att för att kunna komma ner eller upp eller åt sidan, till det allmänna så måste man göra en bearbetning av det privata. Det är ett väldigt speciellt luktsinne som man arbetar fram i själva processen, där man märker att man går igenom det privatas sockeryta. Det ligger som en hinna över varje problematik eller varje spörsmål. Du är som när man sitter och lyssnar på nån som berättar sina drömmar och det är så fruktansvärt ointressant. Men i bearbetad form blir det som Strindberg. Konstnärens uppgift i det sammanhanget är att kunna vara så hänsynslös mot sitt privata så att man är beredd att gå igenom, att krascha rakt in i det privata för att gå igenom det. För att sedan komma ner eller upp till det allmänna. Det är som en intuition som man skaffar sig. Som flera ögon. Man är både subjekt och objekt samtidigt, både utövare och betraktare. I arbetet pågår en ständig pendelrörelse, som en flicka som sätter på pappersdockor kläder. Så sätter man på en liten klänning. -Det var inget snyggt. Och så tar man nästa. -Men det var väl snyggt. -Nej det var inget snyggt. Och så håller man på på det sättet tills man plötsligt ser nånting som berör en på nåt annat sätt än just det privata. Och jag tycker skillnaden är glasklar. För det mesta tycker jag att problematiken ligger i att man känner att det här är inte tillräckligt arbetat. Hos väldigt många tänker man: om ändå den här människan hade hållit på lite längre eller hade seglat iväg åt ett annat håll. Jag tycker nästan att i varje konstverk som man ser så tänker man: vad synd att det inte blev bättre. Med ens eget arbete tycker jag också att det är väldigt tydligt att man känner att: oj, där gick golvet. Det är samma process som när man spelar musik, särskilt om man spelar i ensemble. Jag lirar rock´n roll i ett band och det finns ett ögonblick när man känner att det börjar svänga, man känner det, man hör det - alla är fullständigt eniga om det, samtidigt. Där är det så konkret; musiken är mycket öppnare, tydligare. Man kan inte ljuga på samma sätt.
Vad spelar du för instrument?
Trummor. Jag spelar med grabbar och om jag inte spelade trummor skulle jag inte höras. Vi feminister spelar trummor. Vi slår oss fram.
Konstverken
Jag rör mig hela tiden i psykiska tillstånd. Mitt arbete handlar alltid om människan som subjekt. Jag kan inte göra en hund utan att det är en människa. Till och med när jag målar blommor - och jag har verkligen försökt - blir det bara fittor, om du förstår vad jag menar. Det handlar alltid om människan som form; hennes psykiska tillstånd, inte hennes sätt att se på världen. Jag intresserar mig för mörka, sentimentala och tragiska tillstånd. Det sentimentala är viktigt eftersom det finns en gråtmildhet över hela verksamheten som jag står för. Mina bilder handlar om människan, så att säga, an sich, och det har nog väldigt mycket med det här judiska att göra. Det är den kulturella miljön som jag kommer ifrån där människan, individen, är oerhört central. Så är det även i det religiösa spektrat, det personliga förhållande till gud, som jag visserligen inte haft så mycket att göra med eftersom mina föräldrar inte var ortodoxa. Och så fanns det alltid en politisk aspekt, en slags judisk radikalism: man håller reda på världen och har åsikter om allting.
Skapandet
Det som är så förvånansvärt är att jag själv upplever att jag förändras. Ens förhållningssätt, ens sätt att knyta skorna, såna där saker förändras ju hela tiden och det jag tycker är oerhört märkligt när jag går igenom mitt arbete är hur det är sig märkligt likt. Det ser olika ut, men det är ändå nåt omisskännligt bankierskt över det hela, nån slags problematik som jag hela tiden håller på med. Men jag är inte riktigt medveten om det, för då skulle det ju bli tjatigt. Jag hittade ett citat av Bruno Schultz, en polsk författare som sköts av tyskarna 1942. Han var teckningslärare och tecknade till sina fantastiska, och oerhört märkliga, små böcker, t ex Kanelbutikerna. Han skriver i ett brev något som jag känner väl igen: han tror att man mycket tidigt i livet - en freudiansk tanke - tilldelas ett problem som man arbetar med hela sitt liv och ju mer man arbetar med det desto hårdare knyts knuten, desto mindre förstår man: varje människas livsuppgift är att hålla på med just det, ändå. Hos konstnärer går de här frågorna ut i arbetet. Det är en tröstande tanke för när man ser på sitt arbete tänker man: har jag inte sett det här förr? Då finns det en tröst i att det inte heller finns en lösning, någon väg ut. Men det är ändå någonting väsentligt man berättar om och den bekräftelsen får man från publiken. Det är nästa steg. Jag förändras mycket mer i mitt liv än i min konst. Men om vi skulle sätta oss ner tillsammans och gå igenom bilder från de senaste tjugofem åren så skulle vi jättelätt kunna peka ut perioder. Teknikerna skiljer sig, grovt eller lite finare, eller med dator. Men essensen är ändå densamma. I arbetet tar jag in det jag befinner mig i: maken, barnen, politiken och allting. Men livets problem tycker inte jag att jag kan få nån hjälp med i konsten, snarare tvärtom. Det bara komplicerar saken. Det konstnärliga arbetet mår ju bra av komplikationer och det är inte särskilt säkert att livet gör det. Livets problem är annorlunda, och löses på ett annat sätt. Man gör saker i arbetet som man aldrig skulle våga göra i livet. När jag börjar blanda ihop mig själv och bilderna så mår jag hemskt dåligt. Jag blir sjuk. När jag ska vara den som jag är i bilderna på riktigt, och inte har någon tydlig gräns, då händer nåt farligt med mig. Det har med det här privata och allmänna att göra. Jag tror att det är viktigt att man går utöver sitt eget, annars är det inte kul, inte intressant. Konstnärligt arbete är ingen psykoanalys.
Konstscenen/trenderna
Ställningskriget mellan olika genrer är väldigt olyckligt för såväl konsten, konstnärerna och konstteorin. Jag tycker illa om det teoretiserande klimatet. Jag tycker väldigt illa om postmodern teori överhuvudtaget, som utgår ifrån att man har klara brott i tiden. Det är bara en illusion. Man säger att måleriet dog i och med Andy Warhol. Det är så dumt att man skiter på sig. Och man bygger en hel teori på detta. Postmodernisterna är en slags moderna konceptkonstnärer, raka spåret ifrån urinoaren, ifrån Duchamp. Hela idén om att man utnämner en hel genre till samtidskonst och bestämmer sig för att allting annat inte är samtidskonst är så dum. Och denna dumhet har blivit en norm i konstteorin. Det är inte så hemskt intressant att det ena är bättre än det andra. Det finns väldigt många företeelser som är intressanta på många olika sätt. Men nu råder kulturell isolering. Konstteoretikerna påminner om femtonåriga moppegrabbar som bara kan prata om förgasare. Eller såna där som samlar på filmisar, det finns inget utanför detta. Bob Hund, som är ett favoritband, sa att det tråkigaste som finns är pop som utspelas i popvärlden. Och konst som utspelas i konstvärlden är ännu tråkigare. Det här kriget och elitiseringen och snobberiet kring vad som är bra och dåligt, eller rätt och fel, är ett förlamningstilltånd.
Kan du inte se konstvärlden som ett slags laboratorium, för att föra uttrycket vidare?
Om det verkligen vore ett laboratorium, om det inte vore ett ställe för förutfattade meningar om det ena och det andra, för det är precis vad jag tycker att det är. När jag ser på de ledande konstkritikerna och de här tidningarna på engelska, undrar jag: Varför ska man skriva om konst på engelska? Vem är intresserad av svensk konst i England? Det är löjligt. Det är bara stil, en förhoppning om att vara världsvan. Konstscenen är inget laboratorium där åsikter står mot åsikter, teori mot teori. Ingen diskussion om de teoretiska förutsättningarna. Den filosofiska scenen är mycket intressantare, här är det bara tyst och dumt. Det enda som de här moderna teoretikerna säger är att det som inte tillhör vår sort finns inte och ska inte förekomma på den här scenen. Det pågår ingen diskussion. Jag skrev till exempel i mars ett jätteangrepp på Material i Expressen, där jag jämförde Material med Gnistan i trovärdighet. Det var ingen som svarade. Det var bara tyst, den tystnad som råder utanför teorin.
Konstnärens uppgift
Konstnärerna är oerhört viktiga. Nästan oberoende av vad de håller på med. De skapar alltid väldigt personliga korrigeringar av alla möjliga hierarkier och gränser, i och med att de just är ensamma. Konstnärerna blir individuella röster som vrider saker åt ett annat håll än det gängse. Arbetet kräver det av en. Och det gäller lika mycket författare och musiker och flera andra. Om det sen är bra eller dåligt eller rätt eller fel, det är inte så viktigt. Ett samhälle eller en kultur utan självständiga konstnärer som utgör den här korrigerande kraften, vet man ju hur det ser ut. Hur fritt det fria skapandet är i ett samhälle, är ett lackmuspapper för den demokratiska halten. Hur mycket anser sig ett samhälle ha råd att ekonomiskt bära det fria skapandet, oavsett vad det leder till. Så att när det börjar pipas på vissa håll om att det finns alldeles för mycket konstnärer här och marknaden faktiskt inte kan ta hand om alla dessa så blir jag väldigt orolig. Jag tycker inte att det kan finnas för många konstnärer. Men det är inte konstscenen som är den här korrigeringen, det är själva arbetets utövande. Konstscenen är något helt annat. Den verkliga haken i sammanhanget är pengarna. En kultur måste, för sin demokratiska trovärdighets skull, kunna bära fritt utövande konstnärer av många sorter. När det börjar gå så långt att vissa genrer haussas eller när det här gnällandet börjar om att det finns alldeles för mycket dålig konst i det här landet. Och om AMS-konst och om att KRO är en skitorganisation och allt det där. Och att de flesta konstnärer gör så dålig konst att de lika gärna kan lägga av. Då blir jag väldigt nervös. För det är just denna stora massa som ger kvaliteten en möjlighet. Är det verkligen intressant vad som är bra och dåligt? Och för vem är det intressant?
|