CHANNA BANKIER  

 
 

Sydsvenska Dagbladet den 19 mars 2002

Orgie i det sinnliga och närvarande

"Nu SMÄLLER det för den FELTIDA konsten i MALMÖ!", proklamerar              

Channa Bankier i sitt utställningsmanifest. Och smäller är just vad det gör

inne på Galleri Persson, när neongult krockar med duvblått, orange

med lysande lime. Där försiggår ett färgsprakande utan like, en

strömmande flod av psykedeliska mönster i korsbefruktning med

orientalism och science fiction. Över alltsammans vilar konstnärens

eget ansikte, allestädes närvarande, med ömsom uppfordrande, ömsom

nedslagen blick, den eviga rebellen eller den bysantinska madonnan.

Här finns det mytiska och det skimrande, lockande organiska mönster                     

som sprungna ur kroppens egna vindlingar. Men även det kitschiga och

bokmärkessöta, i form av turkosa ödlor, näpna kattungar, valpar och

tapirer. Uppblandat med allt detta hänger närgångna självporträtt där

ögonen öppnar sig likt smärtans brunnar.

Kort sagt, det är en sällsam utställning Bankier satt samman med verk

från de senaste årens konstskapande framför datorn. Sjuttiotalets

aggressiva, politiska måleri har hon lämnat bakom sig, liksom

merparten av det erotiska, ångestladdade bildspråk som präglat större

delen av hennes konstnärskap. Linjerna är dock desamma, liksom

uttryckets intensitet. Det är på lek och på allvar, betvingande

lustfyllt men med bråddjup som öppnar sig under ytans

förförelsekonster.

Vad handlar det då om? De eviga frågorna: livet och döden, meningen

med existensen, kärleken och religionen. Liksom modet att möta sin

egen blick. Någonstans i allt detta finns också ett hämningslöst

bejakande av människans skaparkraft, en orgie i det sinnliga,

närvarande och djärva.

Flertalet konstverk är gjorda som lampor, där datorutskriften

plastats och hängts upp med glödlampa bakom. Därmed lyser de, likt

kyrkornas glasmålningar, men tekniken och de grälla färgerna tar

loven av det alltför sakrala. Närheten till det heliga och dess

symboler finns emellertid där. Gång efter gång, i skiftande

färgsättning, gestaltar konstnären sig som madonna.

I dessa bilder är

hon en kvinna och på samma gång alla kvinnor, avpersonifierad och

upphöjd, en ikon som i sina anletsdrag bär hela världens sorg.

Motpolen är det starka konstnärsegot som i verket "Konstnärens själ"

utan att tveka trotsar betraktarens blick, iklädd något så politiskt

inkorrekt som en leopardpäls.

En av utställningens mest centrala bilder hänger i stort format ute

på gården. Den visar Bankiers egen mor, spröd men med fast blick, i

förgrunden av ett stadslandskap. Som i så många av de övriga verken

mixas surrealism med futurism, det bubblande undermedvetna med

visionär radikalism. Modersansiktet är dock mittpunkten, här fångat

med stor ömhet i en personlig och vittfamnande hyllning som

inbegriper all världens mödrar.

I "Flytande drottning" är det så åter Bankiers självporträtt som

böljar på färgvågorna i en suggestiv komposition som gör rent hus med

allt vad avskalad minimalism heter. Det är också dit hon vill komma,

med sitt manifest för "feltida konst", som gett namn åt utställningen

i dess helhet. Att låta bli att citera vore en synd. Insup

uppkäftigheten, håll med eller protestera:

"Jag är MOT tomrummets beskäftighet och dominans

De möglande tomrummen ....

nej, jag vill ha FULLRUMMET i alla meningar i min konst och i mitt liv

så ytterligt FELTIDA på den samtida internationella konstscenen

som för min del kan köra upp sina tråkiga tomrum därbak

medan vi feltida tänkare och berättare får drunkna i bildernas TÄTHET."

Carolina Söderholm- konstkritiker.

Sydsvenska Dagbladet den 19 mars 20002