INTERVJU TILL BOKEN SÄRART
Channa Bankier
Channa Bankier är den blottade kroppens målarinna. I sina
mytologiskt inspirerade bilddikter och målningar visar hon nakenhet
av alla slag - avkläddhet, okläddhet, nakenhet med kläder;
nudistisk, pornografisk, sexuell och sensuell nakenhet; egen och
andras nakenhet och den nakenhet man iklär sig på toaletten. Några
av bilddikterna är samlade i bokform - Hemifrån (1979) och
Tatuerade inälvor (1996) - dock inte hennes uppmärksammade
tolkning av Höga visan. Channa Bankiers formspråk i
teckningarna är spretigt, spetsigt, smutsigt och nästan äckligt,
vilket smittar av sig på det vackra innehållet där människorna
blandas med vargar, vaginablommor, snoppväxter och bajsande hundar.
Mest utmärkande för hennes konst är kanske ändå hennes manipulerande
med den egna personen. Hon kan uppträda som hippie,
rennässansfurste, sexpartner, anorektiker, sagofigur eller
självmörderska. Channa Bankiers målningar består ofta av ett
centralt motiv, där hon själv poserar i någon av sina skepnader, och
i bakgrunden finns de figurer man känner igen från teckningarna i
bilddikterna. Det ser nästan ut
som om hon vore rädd för tomrummen.
Eller som försök att göra bilderna till berättelser. Både
teckningarna och målningarna kan sägas vara en sorts fabler i vilka
djur och växter har tydliga drag av mänsklighet.
Sedan början av 1990-talet har Channa Bankier gjort
mer och mer bilder med hjälp av datorer. Dessa blir litet glassigare
än hennes tidigare konst - beroende på att hon använder
färgfotografier och att hon ställer ut bilderna i plexiglas och på
vaxduk. Men många av motiven känner
man igen.
För en bredare allmänhet är Channa Bankier antagligen
mer känd från offentliga debatter än för sin
konst. Vad hon
debatterat är framförallt konst och kultur. Men hon är också en av
de starkaste kritikerna av porrmotståndet. Och hon har tagit
ställning för våldet i populärkulturen och mot
polisernas jakt på ravefester.
Channa Bankier gick på Konsthögskolan under slutet av
1960-talet, och var aktiv i vänsterrörelsen och var
uttalad maoist.
Hon bosatte sig under den första gröna
vågen, 70-talets mitt, på
Gotland tillsammans med
musikern Thomas "Mera" Gartz (trummis i
bandet Träd,
gräs och stenar), ett förhållande som sprack 1982.
Rester
av det förhållandet finns dock i hennes konstnärskap. Ett
exempel är dikten Äktenskapliga uppslag som inleds med orden:
"Råpiss,/ skitlådor, grodlår,/ äckelpaddare
snehuve,/ Waffen-SS,
råskit och surmutta/ Pattlåda,
hålrövare, rävhål./ Äschelpinkare,
idiot/ Snut-jävel och fisrunkare". Nu är Channa särbo med en
keramiker som bor i en annan ände av Gotland. Channa Bankier föddes
1947 i Sverige, men hennes föräldrar hade året innan flytt från
Warszawas judiska ghetton, där de köpt sig undan eventuell tortyr
och död.
Pippi Långstrump
Ingen öppnar. Vi gör som vi tänker
oss att man bör, på landet -
öppnar dörren själva och säger: "Hallå!". Inget svar. Vi fortsätter
in i köket och hör någon ligga och gny i sovrummet. Vi gläntar på
dörren och får se Channas huvud bland en hög av hundra täcken och
hundra kuddar - som en scen ur
Tusen och en natt. Det är den andra dagen vi är hos Channa. Igår
kom vi tidigare på förmiddagen, men nu har vi väntat till klockan
tolv för att Channa skulle slippa gå upp så okristligt tidigt. Halvt
i dvala säger hon till oss att hon har drabbats av ett migränanfall
av "den värsta sorten", att hon omöjligen kan gå upp, omöjligen kan
bli avfotograferad och omöjligen svara på en enda fråga.
Jag gör i ordning en kopp starkt kaffe med mjölk, och ställer
den på nattygsbordet bredvid Channas säng. Sedan sätter jag mig i en
köksstol för att dricka en egen kopp och leva mig in i detta
allmogekök. Det är tyst, tyst. Och jag känner hur ångesten skulle
kunna komma krypande om detta hade varit mitt hem, min arbetsplats -
utan arbetskamrater eller sammanboende - och jag påminns om hur
Channa själv uttryckt denna känsla igår: "I ensamheten blir både det
roliga och det tråkiga stort - och det jävliga blir bottenlöst."
°°°
Igår hade Channa varit piggare och vi hade hållit igång en bit in på
kvällen. Det var trevliga timmar som gav mig uppfattningen att
Channa är upplevelsefixerad, medvetandetillståndstokig, en
sensational seeker eller vad man vill kalla det. Intressant med
sådana personer är att de inte talar så mycket om att vara lyckliga
eller nöjda, utan om tillstånd som är mer eller mindre givande. Och
då kan även livets mindre behagliga stunder vara goda. När vi talade
om döden, till exempel, sa Channa att hon ibland undrar över hur det
känns. Under hög feber eller halvsömn, sa hon, tror hon att det
kanske är så det känns att dö. Hon talade om Kali - den
blodtörstande gudinnan i hinduismen och om det intressanta i
obehagskänslor - "Lidande är en sorts extas som man kan undersöka".
Kanske kan Channa till och med njuta av det intressanta i migrän.
Jag frågade henne vad livskvalitet är och hon svarade att jag
har ett sätt att ställa idiotfrågor. Men sedan prövade hon flera
formuleringar, som om det ändå var viktigt att svara bra. Till slut
verkade hon bli nöjd:
HON: ... att konstruera sitt eget liv. Jag själv är litet dionysiskt
lagd, men ju mer man njuter desto större lidande finns på baksidan.
Livskvalitet? Att ha kul - man skall inte underskatta
underhållningskoefficienten.
1975 flyttade Channa och hennes dåvarande make Thomas Gartz till
Gotland. Channa sa att det var då 60-talet tog slut - att Stockholm
byggdes om och att det inte längre fanns plats för sådana som hon -
"Byråkraterna tog över staden". Hon sa att det efter
konsthögskolestudierna blev allt tydligare att konstvärlden inte
vill ha det enda hon kunde göra och att det på Gotland inte fanns
konstprofessorer som bestämde vad man fick göra. Flytten till ett
hus utan grannar var alltså mer en flytt från människor än till
naturen. Det var en flytt som skulle garantera henne möjligheten att
göra lite som hon ville. Här, i Villa Villerkulla, bodde hon
tillsammans med Thomas Gartz till 1982 då de separerade.
HON: När jag bestämde mig för att bo här insåg jag att jag var
tvungen att göra något åt min mörkerrädsla - jag kunde ju inte dölja
den bakom sprit och hög musik i all evighet. Jag undersökte varje
ljud för att lära mig precis hur huset låter... Efter ett tag gick
det bra.
Channa ansåg sitt liv vara socialt - med många vänner - men att hon
på ett sätt har ställt sig utanför det sociala livet, i och med att
hon bor på landet utan grannar och nio mil från sin nuvarande make
Jörgen.
HON: Man använder folk för att mildra ensamheten. Om man ställer sig
utanför det vanliga sociala livet saknas denna salva. I det
eremitiska kan man inte släppa in någon. Man blir som en antropolog
i sig själv - ständigt på uppeguppefärd. Man går in i en labyrint,
jag har lärt mig hur man kommer in men inte hur man kommer ut.
Det finns en scen, i en film om Channa, i vilken hon visar hur hon
lyssnar på musik. Med rock på hög volym fladdrar hon runt i sitt kök
och headbangar så att den enorma kalufsen är överallt samtidigt.
Kanske har det med ensamheten att göra - intresset för de starka
känslorna. När man gör något i ensamhet vill man gärna totalt slukas
upp av det för att slippa se sig själv utifrån. Channa pratade en
del om hur viktigt sex och braj är, vilket också skulle kunna vara
en följd av en vilja att fylla sig med något som tar all
uppmärksamhet. Och när hon väl jobbar jobbar hon mycket och länge.
Fixering vid upplevelser är ett egocentriskt drag. I Channas fall
kombineras det också med en exhibitionism. Hennes bilder har ofta
byggt på serier av självporträtt i vilka självdestruktivitet blandas
med mer livsbejakande övningar. Denna kombination har visat sig vara
en lek med elden.
1979 hade Channa en stor utställning i vilken hon ställde ut en
mängd självporträtt. Det blev hennes genombrott. Men bakom
framgången var det tomt ("Ju mer man njuter desto mer lidande finns
det på andra sidan"). Hon bodde i sitt hus på Gotland och ingen sa
till henne att tiden efter en utställning alltid är svår. Hon sjönk
allt djupare, tyckte hon ställt ut hela sig själv och att hon aldrig
mer skulle kunna göra något meningsfullt. Channa menade att hon
identifierade sig så starkt med självporträtten att det var de som
utgjorde ramen för hennes konstnärskap snarare än hon själv. Hon
klarade inte av att äta, hon fick allehanda krämpor och undersöktes
från topp till tå på Visby sjukhus, men det visade sig att hon var
fullt frisk. Till slut insåg hon att det var psykologisk hjälp hon
behövde. Channa berättade att hon till det första mötet med sin
terapeut kom med ett självporträtt. Att hon pekat på det och sagt:
"Det här är jag. Hjälp mig!". Hon var på kliniken i två månader,
återfick aptiten, blev frisk och tvingades inse att konstnären är en
sak och hennes konst, i viss mån, något helt annat.
°°°
Köket där jag sitter och dricker kaffe är den äldsta delen av huset,
från 1600-tal, och jag tittar in i Channas arbetsrum från
1800-talet. Båda dessa rum har sin egen karaktär och framförallt sin
egen lutning. Och eftersom mina ögon vant sig vid det vinda köket
som rätlinjighetens mall ser det ut som om arbetsrummet är byggt i
brant uppförsbacke. Väggarna i köket är tjocka och har en grov
struktur, på en järnspis står några buntar med vykort med hennes
egna datormotiv - några blommor står framme, och på ett par ställen
hänger kitschprydnader.
Jag tänker på vad Channa sa när hon visade oss sitt hem. Att
hennes hus var ett rymdstation och att ibland när hon ser det på
håll svävar det en bit över marken. Nu förstår jag den känslan.
Huset är flera hundra år gammalt och ligger på gotländska
landbygden, i stort sett helt utan granngårdar. Men ändå har hon
direktkontakt med hela världen. Förutom kök, sovrum, sommarateljé,
arbetsrum och badrum har hon nämligen telefon, dator, e-mail,
internet, TV, video, radio, fax och tidningar. Dessutom finns det i
ett trångt och mörkt vindsrum en replokal med trummor, synt,
gitarrer, bas, förstärkare, saxofon, trumpet och mycket annat. Där
spelar punkgruppen
Skandal. Channa är trummis i bandet, där bland andra Fjodor från
Ebba Grön spelar. De försöker träffas varje fredag hemma hos Channa,
där de röker, dricker och improviserar i otakt.
°°°
Någon inledande formell artighet var det inte fråga om när vi
välkomnades i Channas hem den första dagen. Hon tycktes inte ha
något revir, åtminstone inte på så sätt. Hon hälsade på oss som
gamla vänner, kallade oss för snuttegubbarna, hon tog i oss,
skämtade och skrattade.
Jag och Thron bjöds på neskaffe och Channa la fram rulltobak på
bordet. Hon pratade massor - på bred stockholmska - medan hon
rullade eleganta cigaretter utan filter. "Sniggt", sa hon, "du måste
skriva s-n-i-g-g-t, som man sa när man var barn". Kaffe fastnade på
hennes läppar och cigaretten slocknade med jämna mellanrum. Radion
stod på i bakgrunden. Plötsligt pekade Channa på den jojklika låt
som spelades, sa att det påminde om Skandal och utropade:
"Det låter som lappfitt!". Thron och Channa pratade om gemensamma
musikfavoriter. Channas glasögon gick sönder, vi antydde att vi
kunde hjälpa henne men snart var det hon som lagat dem med sina
trubbiga fingrar och en skruvmejsel.
En gång ringde telefonen. Och när hon la på sa hon till oss att
det var en kille från bandet. "Han ville bara försäkra sig om att vi
hade haft det kul, när vi repade, igår - vi brukar göra så".
°°°
Jag vecklar ut DN försiktigt för att inte förvärra Channas
huvudvärk. Thron smyger runt och fotograferar detaljer, ibland ger
plankorna under hans fötter ifrån sig ljud, och ibland hör jag det
dova ljudet från någon av Channas sex ouppfostrade katter som tagit
ett språng och landar med tassarna på ett bord, eller på diskbänken.
Idag innehåller DN flera långa artiklar om 68-rörelsen. Konstigt
sammanträffande. Det står till exempel om några obegripligt korkade
saker som pågick bland de svenska maoisterna, och på ett ställe
nämns att Channa Bankier deltagit i en av deras Kinaresor. Jag
förbannar Channas migrän än en gång. Jag skulle behövt prata med
henne om politik. Igår hade jag försökt glida in i ämnet genom att
ta upp om den röda metallstjärna som Channa hade på sin kavaj. Jag
frågade om det var en Mao-stjärna och hon frågade om den inte var
snigg. Jag tänker på den motfråga jag fick när jag undrade hur hon
nu såg på sitt engagemang i vänstern: "Är det inte ett bra sätt
att förklara gamla synder - att bara säga att man tyckte det var
sniggt".
°°°
Channa kom in på Konsthögskolan 1966, bara 19 år gammal, och
självklart var det inte lätt att stå emot strömmarna mot den
radikala vänstern. Och Channa verkar litet kluven när hon tänker
tillbaks "Jag kom från den judiska gemenskapen direkt till en annan
sekt: svensk vänster". Men framförallt talade hon positivt om
60-talet.
HON: Vilken tur att få vara ung precis då. Allt hände
samtidigt. På Mejan lyssnade man på Vivaldi och sysslade med det
stora, det sanna och det sköna. Själv sysslade jag med de barnsliga
grejerna kärlek, död och sex. Jag gjorde självporträtt - och det var
larvigt, psykologiskt och ovetenskapligt. Jag gick runt med Jimi och
rökte braj. Jag förstod mig inte på kroki och att studera 1700-tal.
I stället letade jag efter kinesisk pornografi. Jag tog från
Beatles och Rolling Stones skivfodral.
Channa blev aldrig en god student i den traditionella
konstutbildningen. Hon tecknade linjer när man skulle teckna volymer
och rundningar. Hon sa till och med att hon inte hade haft förmåga
att anpassa sig även om hon velat.
HON: Konstvärlden är också en sekt med egna beteckningssystem - vi
och dom. Som konstnär skiter jag i det. Jag vill ha hänförelse. Jag
skiter i justrättgrejer och curatorgrejer. Jag hatar det! Jag har
alltid varit mot modebenägenhet.
Att Channa alltid varit mot modebenägenhet är det kanske svårt att
tro på. Hon var visserligen utanför i skolan men hon var ju i
allra högsta grad inne utanför skolan. Å andra sidan blir
hennes påstående trovärdigt när man tänker på att hon faktiskt
flyttade från Stockholm när hennes bekanta revolutionärerna blev
byråkrater. Och hennes konstnärliga utanförskap från tiden på Mejan
har levt vidare.
HON: Jag var tvungen att formulera en egen hållning för att jag var
helt fel utifrån deras syn.
Ett av de ställen hon formulerat sin konstsyn är i essän Vaddå
modern konst?. I den ifrågasätter hon 1900-talskonstens intresse
för när saker sker. Hon skriver om den garderob i vilken
1900-talets konst-ismer slåss - däribland "postpopulisterna" och
"transavantgardisterna". Hon menar att vi måste sluta se på
1900-talsmänniskan som något speciellt, alla människor i alla tider
har ju levt med samma kärlek, rädslor, död och kön som alla tidigare
generationer - så vari ligger den stora skillnaden?
Dessutom skriver hon där om haussandet av tomrummet i Yves Kleins
blå målningar och vidare att de visserligen är vackra men att det
inte är någon ny, modern, tanke. Och som exempel angav hon att
buddhisttempel har ett tomt rum i mitten som en bild för det tomma
rummet inne i varje människa.
Det verkade vara ett kärt ämne för Channa - att prata om den
konst hon känner sig avvisad från. När hon kom igång med det kunde
det vara svårt att själv bli del av samtalet. Men det gällde i och
för sig även andra ämnen.
HON: I postmodernismen är det viktigt med det samtida. Men vad är
det för fel på det dåtida och det särtida? När jag skulle måla en
hund på en klippa här på Gotland gick jag in till Visby bibliotek
och sa 'Hit med alla grottmålningsjävlar ni har!'... Det finns en
förlamning i att man måste veta vad som är rätt och fel. Det skulle
behövas ett annat värdesystem - där det klingade. Musikvärlden är
oerhört mycket mer generös. I konstvärlden har man skapat en elit
som man gör i höjdhopp. Det finns ett postmodernistiskt elitsug som
hör ihop med en politisk högerinställning. Det handlar inte om
samspel mellan människor och inte om kultur som en kollektiv
företeelse. Det är en brist på empati... Jag själv vill berätta,
hänsynslöst subjektivt - till skillnad från konceptkonsten. Det är
en tysk eller judisk tradition. Nazisterna slaktade expressionismen.
I den moderna konstens garderob finns även eklektikern, som "vill
vara vän med alla men som inte alls får vara med". Jag skulle tro
att det är Channa själv. Channa hade en trespråkig uppväxt (med
polska, jiddish och svenska) och hon beskrev hur man blandade de tre
språken när man talade med personer med samma bakgrund. Hon
berättade också hur hon under uppväxten stod i korsningen mellan det
judiska och svenska, att hon kunde identifiera sig med båda
kulturerna, beroende på vad som passade för stunden. Som exempel på
det nämnde hon att hon mot föräldrarnas vilja höll sig till svenska
killar - "Du vet, jag gillar det där med förhud". Blandandet finns
även i Channas konst. Hon stjäl bildelement och stilar från olika
kulturer, religioner, myter, från växtriket, djurriket, sitt eget
liv, och så talar hon ju entusiastiskt om filmer och TV-serier. Allt
detta använder hon i sin saliga blandning. Plötsligt, i hennes
deprimerande bilder, dyker det upp en pinkande hund. På många sätt
är Channa en kvinna i postmodernismen, även om hon själv säkert
förnekar det. Jag tror hon skulle kunna skriva en text om Vadå
postmodern konst? och att hon skulle känna sig utanför även i
den garderoben.
HON: Det finns postmodernistiska fundamentalister som sysslar med
utrensningar av stalinistiska mått. Jag tycker att det roliga är det
generösa, att konsten innehåller allt möjligt. Postmodernismen
hänger ihop med en politisk högerinställning, en brist på empati.
Jag tycker att Lars O. Ericsson är fascist. Han menar att vissa
saker inte är bra på grund av att andra är bra
JAG: Är Ulf Linde fascist?
HON: Han var det på sin tid. En Konst, ett Folk, en Führer!
JAG: Du glider ofta in på fascismen, särskilt när det blir tal om
begränsningar av friheten?
HON: Som judinna har jag del av judarnas kollektiva minne och jag
kan känna lukten av intolerans. Är det någon som inte respekterar
mig känner jag av det. Det var brist på empati som gjorde folkmordet
möjligt precis som det finns en brist på empati i konstvärlden. Man
kan inte tycka illa om någon för att han njuter på ett tråkigt sätt
eller gör något som inte är sniggt, utan man måste respektera alla
andras egenheter... Jag tycker inte om Israel, men jag älskar den
judiskhet som Woody Allen och Seinfeld står för.
°°°
Jag går på toaletten. Det är den senaste tillbyggnaden i Channas
hus. Hennes mamma förfärades över att dottern så länge nöjt sig med
torrdass. Så till modrens ära, och med modrens pengar, byggde Channa
ett stort, elegant och varmt badrum. Toalettstolen står bakom en
skärm. Jag flyttar litet på den, sätter mig och tittar ut i rummet.
De många blommorna ger tillsammans med de stora fönstren en
växthuskänsla. Ett badkar står på ena sidan av rummet och några
sköna möbler mitt i. Channa använder detta rum som finrum ibland,
när hon har gäster, eftersom det är det varmaste rummet och i viss
mån det mest bekväma. Det är som följd av denna bifunktion det finns
en skärm framför toalettstolen - så att alla inte skall behöva se på
varje gång en gäst blir nödig.
°°°
Thron körde vilket tvingade honom att tacka nej när det blev mörkt
och Channa tog fram tequila. Hon sa att hon inte tålde vin och öl
men att sprit gick bra. Både citron och salt ställde hon på bordet
så att vi skulle kunna dricka så snabbt som man bör. Vid det här
laget var det mer samtal än intervju. Vi hade glidit in på feminism,
och framförallt Channas syn på porrmotståndet.
HON: I porrmotståndet finns det inbyggt att kvinnans sexualitet är
känsligare än mannens, som om de inte ser på sex lika djuriskt som
män gör. Men i det genitala är vi mycket mer lika än olika, och det
är det som är sexualitetens villkor. Egentligen är grovporren den
mest jämlika. Porrmotståndet är ett ljugeri. Jag har gjort erotiska
bilder i hela mitt liv och jag kan inte säga att jag är för
finkänslig.
Hon frågade mig om jag mindes scenen i filmen Crying Game.
Den då en man kräktes ut sitt äckel efter att ha upptäckt att
kvinnan han följt med från puben egentligen var man. ”Det har jag
varit med om!" sa hon och fortsatte: "Alltså inte konkret, men det
är en bild av den kvinnliga sexualiteten som en utstyrsel. Om man
inte passar in i förväntningarna blir man inte accepterad.”
°°°
Efter ett tag släpar Channa sig upp och sätter sig vid bordet för
att rulla en cigarett. Hon ser riktigt ynklig ut där hon sitter i
nattlinne och knappt öppnade ögon. Hon och jag bestämmer att jag
skall höra av mig per brev eller telefon för att få svar på mina
sista frågor.
"Du ger dig visst aldrig!", utbrister Channa när Thron säger att
han skulle vilja ta några bilder på hennes hand, men låter honom
ändå göra det; strax därefter skulle vi ta farväl, och båten till
fastlandet. Men svar på mina frågor skulle jag däremot aldrig få.
Frågorna var tänkta att ställas under samtal öga mot öga, då Channa
hade förtroende för mig. Per telefon skulle vi, långt senare,
bestämma att vissa frågor fick förbli obesvarade.
|