INTERVJU TILL BOKEN SÄRART


             Channa Bankier

 

Channa Bankier är den blottade kroppens målarinna. I sina mytologiskt inspirerade bilddikter och målningar visar hon nakenhet av alla slag - avkläddhet, okläddhet, nakenhet med kläder; nudistisk, pornografisk, sexuell och sensuell nakenhet; egen och andras nakenhet och den nakenhet man iklär sig på toaletten. Några av bilddikterna är samlade i bokform - Hemifrån (1979) och Tatuerade inälvor (1996) - dock inte hennes uppmärksammade tolkning av Höga visan. Channa Bankiers formspråk i teckningarna är spretigt, spetsigt, smutsigt och nästan äckligt, vilket smittar av sig på det vackra innehållet där människorna blandas med vargar, vaginablommor, snoppväxter och bajsande hundar.  Mest utmärkande för hennes konst är kanske ändå hennes manipulerande med den egna personen. Hon kan uppträda som hippie, rennässansfurste, sexpartner, anorektiker, sagofigur eller självmörderska. Channa Bankiers målningar består ofta av ett centralt motiv, där hon själv poserar i någon av sina skepnader, och i bakgrunden finns de figurer man känner igen från teckningarna i bilddikterna. Det ser nästan ut
som om hon vore rädd för tomrummen. Eller som försök att göra bilderna till berättelser. Både teckningarna och målningarna kan sägas vara en sorts fabler i vilka djur och växter har tydliga drag av mänsklighet.

               Sedan början av 1990-talet har Channa Bankier gjort mer och mer bilder med hjälp av datorer. Dessa blir litet glassigare än hennes tidigare konst - beroende på att hon använder färgfotografier och att hon ställer ut bilderna i plexiglas och på vaxduk. Men många av motiven känner man igen.

               För en bredare allmänhet är Channa Bankier antagligen mer känd från offentliga debatter än för sin
konst. Vad hon debatterat är framförallt konst och kultur. Men hon är också en av de starkaste kritikerna av porrmotståndet. Och hon har tagit ställning för våldet i populärkulturen och mot polisernas jakt på ravefester.

               Channa Bankier gick på Konsthögskolan under slutet av 1960-talet, och var aktiv i vänsterrörelsen och var uttalad maoist. Hon bosatte sig under den första gröna vågen, 70-talets mitt, på Gotland tillsammans med musikern Thomas "Mera" Gartz (trummis i bandet Träd, gräs och stenar), ett förhållande som sprack 1982. Rester av det förhållandet finns dock i hennes konstnärskap. Ett exempel är dikten Äktenskapliga uppslag som inleds med orden: "Råpiss,/ skitlådor, grodlår,/ äckelpaddare snehuve,/ Waffen-SS, råskit och surmutta/ Pattlåda, hålrövare, rävhål./ Äschelpinkare, idiot/ Snut-jävel och fisrunkare". Nu är Channa särbo med en keramiker som bor i en annan ände av Gotland. Channa Bankier föddes 1947 i Sverige, men hennes föräldrar hade året innan flytt från Warszawas judiska ghetton, där de köpt sig undan eventuell tortyr och död.


 

Pippi Långstrump

 

Ingen öppnar. Vi gör som vi tänker
oss att man bör, på landet - öppnar dörren själva och säger: "Hallå!". Inget svar. Vi fortsätter in i köket och hör någon ligga och gny i sovrummet. Vi gläntar på dörren och får se Channas huvud bland en hög av hundra täcken och hundra kuddar - som en scen ur
Tusen och en natt. Det är den andra dagen vi är hos Channa. Igår kom vi tidigare på förmiddagen, men nu har vi väntat till klockan tolv för att Channa skulle slippa gå upp så okristligt tidigt. Halvt i dvala säger hon till oss att hon har drabbats av ett migränanfall av "den värsta sorten", att hon omöjligen kan gå upp, omöjligen kan bli avfotograferad och omöjligen svara på en enda fråga.

    Jag gör i ordning en kopp starkt kaffe med mjölk, och ställer den på nattygsbordet bredvid Channas säng. Sedan sätter jag mig i en köksstol för att dricka en egen kopp och leva mig in i detta allmogekök. Det är tyst, tyst. Och jag känner hur ångesten skulle kunna komma krypande om detta hade varit mitt hem, min arbetsplats - utan arbetskamrater eller sammanboende - och jag påminns om hur Channa själv uttryckt denna känsla igår: "I ensamheten blir både det roliga och det tråkiga stort - och det jävliga blir bottenlöst."

 

°°°

Igår hade Channa varit piggare och vi hade hållit igång en bit in på kvällen. Det var trevliga timmar som gav mig uppfattningen att Channa är upplevelsefixerad, medvetandetillståndstokig, en sensational seeker eller vad man vill kalla det. Intressant med sådana personer är att de inte talar så mycket om att vara lyckliga eller nöjda, utan om tillstånd som är mer eller mindre givande. Och då kan även livets mindre behagliga stunder vara goda. När vi talade om döden, till exempel, sa Channa att hon ibland undrar över hur det känns. Under hög feber eller halvsömn, sa hon, tror hon att det kanske är så det känns att dö. Hon talade om Kali - den blodtörstande gudinnan i hinduismen och om det intressanta i obehagskänslor - "Lidande är en sorts extas som man kan undersöka". Kanske kan Channa till och med njuta av det intressanta i migrän.

    Jag frågade henne vad livskvalitet är och hon svarade att jag har ett sätt att ställa idiotfrågor. Men sedan prövade hon flera formuleringar, som om det ändå var viktigt att svara bra. Till slut verkade hon bli nöjd:

 

HON: ... att konstruera sitt eget liv. Jag själv är litet dionysiskt lagd, men ju mer man njuter desto större lidande finns på baksidan. Livskvalitet? Att ha kul - man skall inte underskatta underhållningskoefficienten.

 

1975 flyttade Channa och hennes dåvarande make Thomas Gartz till Gotland. Channa sa att det var då 60-talet tog slut - att Stockholm byggdes om och att det inte längre fanns plats för sådana som hon - "Byråkraterna tog över staden". Hon sa att det efter konsthögskolestudierna blev allt tydligare att konstvärlden inte vill ha det enda hon kunde göra  och att det på Gotland inte fanns konstprofessorer som bestämde vad man fick göra. Flytten till ett hus utan grannar var alltså mer en flytt från människor än till naturen. Det var en flytt som skulle garantera henne möjligheten att göra lite som hon ville. Här, i Villa Villerkulla, bodde hon tillsammans med Thomas Gartz till 1982 då de separerade.

 

HON: När jag bestämde mig för att bo här insåg jag att jag var tvungen att göra något åt min mörkerrädsla - jag kunde ju inte dölja den bakom sprit och hög musik i all evighet. Jag undersökte varje ljud för att lära mig precis hur huset låter... Efter ett tag gick det bra.

 

Channa ansåg sitt liv vara socialt - med många vänner - men att hon på ett sätt har ställt sig utanför det sociala livet, i och med att hon bor på landet utan grannar och nio mil från sin nuvarande make Jörgen.

 

HON: Man använder folk för att mildra ensamheten. Om man ställer sig utanför det vanliga sociala livet saknas denna salva. I det eremitiska kan man inte släppa in någon. Man blir som en antropolog i sig själv - ständigt på uppeguppefärd. Man går in i en labyrint, jag har lärt mig hur man kommer in men inte hur man kommer ut.

 

Det finns en scen, i en film om Channa, i vilken hon visar hur hon lyssnar på musik. Med rock på hög volym fladdrar hon runt i sitt kök och headbangar så att den enorma kalufsen är överallt samtidigt. Kanske har det med ensamheten att göra - intresset för de starka känslorna. När man gör något i ensamhet vill man gärna totalt slukas upp av det för att slippa se sig själv utifrån. Channa pratade en del om hur viktigt sex och braj är, vilket också skulle kunna vara en följd av en vilja att fylla sig med något som tar all uppmärksamhet. Och när hon väl jobbar jobbar hon mycket och länge. Fixering vid upplevelser är ett egocentriskt drag. I Channas fall kombineras det också med en exhibitionism. Hennes bilder har ofta byggt på serier av självporträtt i vilka självdestruktivitet blandas med mer livsbejakande övningar. Denna kombination har visat sig vara en lek med elden.

    1979 hade Channa en stor utställning i vilken hon ställde ut en mängd självporträtt. Det blev hennes genombrott. Men bakom framgången var det tomt ("Ju mer man njuter desto mer lidande finns det på andra sidan"). Hon bodde i sitt hus på Gotland och ingen sa till henne att tiden efter en utställning alltid är svår. Hon sjönk allt djupare, tyckte hon ställt ut hela sig själv och att hon aldrig mer skulle kunna göra något meningsfullt. Channa menade att hon identifierade sig så starkt med självporträtten att det var de som utgjorde ramen för hennes konstnärskap snarare än hon själv. Hon klarade inte av att äta, hon fick allehanda krämpor och undersöktes från topp till tå på Visby sjukhus, men det visade sig att hon var fullt frisk. Till slut insåg hon att det var psykologisk hjälp hon behövde. Channa berättade att hon till det första mötet med sin terapeut kom med ett självporträtt. Att hon pekat på det och sagt: "Det här är jag. Hjälp mig!". Hon var på kliniken i två månader, återfick aptiten, blev frisk och tvingades inse att konstnären är en sak och hennes konst, i viss mån, något helt annat.

 

°°°

Köket där jag sitter och dricker kaffe är den äldsta delen av huset, från 1600-tal, och jag tittar in i Channas arbetsrum från 1800-talet. Båda dessa rum har sin egen karaktär och framförallt sin egen lutning. Och eftersom mina ögon vant sig vid det vinda köket som rätlinjighetens mall ser det ut som om arbetsrummet är byggt i brant uppförsbacke. Väggarna i köket är tjocka och har en grov struktur, på en järnspis står några buntar med vykort med hennes egna datormotiv - några blommor står framme, och på ett par ställen hänger kitschprydnader.

    Jag tänker på vad Channa sa när hon visade oss sitt hem. Att hennes hus var ett rymdstation och att ibland när hon ser det på håll svävar det en bit över marken. Nu förstår jag den känslan. Huset är flera hundra år gammalt och ligger på gotländska landbygden, i stort sett helt utan granngårdar. Men ändå har hon direktkontakt med hela världen. Förutom kök, sovrum, sommarateljé, arbetsrum och badrum har hon nämligen telefon, dator, e-mail, internet, TV, video, radio, fax och tidningar. Dessutom finns det i ett trångt och mörkt vindsrum en replokal med trummor, synt, gitarrer, bas, förstärkare, saxofon, trumpet och mycket annat. Där spelar punkgruppen Skandal. Channa är trummis i bandet, där bland andra Fjodor från Ebba Grön spelar. De försöker träffas varje fredag hemma hos Channa, där de röker, dricker och improviserar i otakt.

 

°°°

Någon inledande formell artighet var det inte fråga om när vi välkomnades i Channas hem den första dagen. Hon tycktes inte ha något revir, åtminstone inte på så sätt. Hon hälsade på oss som gamla vänner, kallade oss för snuttegubbarna, hon tog i oss, skämtade och skrattade.

    Jag och Thron bjöds på neskaffe och Channa la fram rulltobak på bordet. Hon pratade massor - på bred stockholmska - medan hon rullade eleganta cigaretter utan filter. "Sniggt", sa hon, "du måste skriva s-n-i-g-g-t, som man sa när man var barn". Kaffe fastnade på hennes läppar och cigaretten slocknade med jämna mellanrum. Radion stod på i bakgrunden. Plötsligt pekade Channa på den jojklika låt som spelades, sa att det påminde om Skandal och utropade: "Det låter som lappfitt!". Thron och Channa pratade om gemensamma musikfavoriter. Channas glasögon gick sönder, vi antydde att vi kunde hjälpa henne men snart var det hon som lagat dem med sina trubbiga fingrar och en skruvmejsel.

    En gång ringde telefonen. Och när hon la på sa hon till oss att det var en kille från bandet. "Han ville bara försäkra sig om att vi hade haft det kul, när vi repade, igår - vi brukar göra så".

 

°°°

Jag vecklar ut DN försiktigt för att inte förvärra Channas huvudvärk. Thron smyger runt och fotograferar detaljer, ibland ger plankorna under hans fötter ifrån sig ljud, och ibland hör jag det dova ljudet från någon av Channas sex ouppfostrade katter som tagit ett språng och landar med tassarna på ett bord, eller på diskbänken.

    Idag innehåller DN flera långa artiklar om 68-rörelsen. Konstigt sammanträffande. Det står till exempel om några obegripligt korkade saker som pågick bland de svenska maoisterna, och på ett ställe nämns att Channa Bankier deltagit i en av deras Kinaresor. Jag förbannar Channas migrän än en gång. Jag skulle behövt prata med henne om politik. Igår hade jag försökt glida in i ämnet genom att ta upp om den röda metallstjärna som Channa hade på sin kavaj. Jag frågade om det var en Mao-stjärna och hon frågade om den inte var snigg. Jag tänker på den motfråga jag fick när jag undrade hur hon nu såg på sitt engagemang i vänstern: "Är det inte ett bra sätt att förklara gamla synder - att bara säga att man tyckte det var sniggt".

 

°°°

Channa kom in på Konsthögskolan 1966, bara 19 år gammal, och självklart var det inte lätt att stå emot strömmarna mot den radikala vänstern. Och Channa verkar litet kluven när hon tänker tillbaks "Jag kom från den judiska gemenskapen direkt till en annan sekt: svensk vänster". Men framförallt talade hon positivt om 60-talet.

 

HON: Vilken tur att få vara ung precis då. Allt hände samtidigt. På Mejan lyssnade man på Vivaldi och sysslade med det stora, det sanna och det sköna. Själv sysslade jag med de barnsliga grejerna kärlek, död och sex. Jag gjorde självporträtt - och det var larvigt, psykologiskt och ovetenskapligt. Jag gick runt med Jimi och rökte braj. Jag förstod mig inte på kroki och att studera 1700-tal. I stället letade jag efter kinesisk pornografi. Jag tog från Beatles och Rolling Stones skivfodral.

 

Channa blev aldrig en god student i den traditionella konstutbildningen. Hon tecknade linjer när man skulle teckna volymer och rundningar. Hon sa till och med att hon inte hade haft förmåga att anpassa sig även om hon velat.

 

HON: Konstvärlden är också en sekt med egna beteckningssystem - vi och dom. Som konstnär skiter jag i det. Jag vill ha hänförelse. Jag skiter i justrättgrejer och curatorgrejer. Jag hatar det! Jag har alltid varit mot modebenägenhet.

 

Att Channa alltid varit mot modebenägenhet är det kanske svårt att tro på. Hon var visserligen utanför i skolan men hon var ju i allra högsta grad inne utanför skolan. Å andra sidan blir hennes påstående trovärdigt när man tänker på att hon faktiskt flyttade från Stockholm när hennes bekanta revolutionärerna blev byråkrater. Och hennes konstnärliga utanförskap från tiden på Mejan har levt vidare.

 

HON: Jag var tvungen att formulera en egen hållning för att jag var helt fel utifrån deras syn.

 

Ett av de ställen hon formulerat sin konstsyn är i essän Vaddå modern konst?. I den ifrågasätter hon 1900-talskonstens intresse för när saker sker. Hon skriver om den garderob i vilken 1900-talets konst-ismer slåss - däribland "postpopulisterna" och "transavantgardisterna". Hon menar att vi måste sluta se på 1900-talsmänniskan som något speciellt, alla människor i alla tider har ju levt med samma kärlek, rädslor, död och kön som alla tidigare generationer - så vari ligger den stora skillnaden?

Dessutom skriver hon där om haussandet av tomrummet i Yves Kleins blå målningar och vidare att de visserligen är vackra men att det inte är någon ny, modern, tanke. Och som exempel angav hon att buddhisttempel har ett tomt rum i mitten som en bild för det tomma rummet inne i varje människa.

    Det verkade vara ett kärt ämne för Channa - att prata om den konst hon känner sig avvisad från. När hon kom igång med det kunde det vara svårt att själv bli del av samtalet. Men det gällde i och för sig även andra ämnen.

 

HON: I postmodernismen är det viktigt med det samtida. Men vad är det för fel på det dåtida och det särtida? När jag skulle måla en hund på en klippa här på Gotland gick jag in till Visby bibliotek och sa 'Hit med alla grottmålningsjävlar ni har!'... Det finns en förlamning i att man måste veta vad som är rätt och fel. Det skulle behövas ett annat värdesystem - där det klingade. Musikvärlden är oerhört mycket mer generös. I konstvärlden har man skapat en elit som man gör i höjdhopp. Det finns ett postmodernistiskt elitsug som hör ihop med en politisk högerinställning. Det handlar inte om samspel mellan människor och inte om kultur som en kollektiv företeelse. Det är en brist på empati... Jag själv vill berätta, hänsynslöst subjektivt - till skillnad från konceptkonsten. Det är en tysk eller judisk tradition. Nazisterna slaktade expressionismen.

 

I den moderna konstens garderob finns även eklektikern, som "vill vara vän med alla men som inte alls får vara med". Jag skulle tro att det är Channa själv. Channa hade en trespråkig uppväxt (med polska, jiddish och svenska) och hon beskrev hur man blandade de tre språken när man talade med personer med samma bakgrund. Hon berättade också hur hon under uppväxten stod i korsningen mellan det judiska och svenska, att hon kunde identifiera sig med båda kulturerna, beroende på vad som passade för stunden. Som exempel på det nämnde hon att hon mot föräldrarnas vilja höll sig till svenska killar - "Du vet, jag gillar det där med förhud". Blandandet finns även i Channas konst. Hon stjäl bildelement och stilar från olika kulturer, religioner, myter, från växtriket, djurriket, sitt eget liv, och så talar hon ju entusiastiskt om filmer och TV-serier. Allt detta använder hon i sin saliga blandning. Plötsligt, i hennes deprimerande bilder, dyker det upp en pinkande hund. På många sätt är Channa en kvinna i postmodernismen, även om hon själv säkert förnekar det. Jag tror hon skulle kunna skriva en text om Vadå postmodern konst? och att hon skulle känna sig utanför även i den garderoben.

 

HON: Det finns postmodernistiska fundamentalister som sysslar med utrensningar av stalinistiska mått. Jag tycker att det roliga är det generösa, att konsten innehåller allt möjligt. Postmodernismen hänger ihop med en politisk högerinställning, en brist på empati. Jag tycker att Lars O. Ericsson är fascist. Han menar att vissa saker inte är bra på grund av att andra är bra

JAG: Är Ulf Linde fascist?

HON: Han var det på sin tid. En Konst, ett Folk, en Führer!

JAG: Du glider ofta in på fascismen, särskilt när det blir tal om begränsningar av friheten?

HON: Som judinna har jag del av judarnas kollektiva minne och jag kan känna lukten av intolerans. Är det någon som inte respekterar mig känner jag av det. Det var brist på empati som gjorde folkmordet möjligt precis som det finns en brist på empati i konstvärlden. Man kan inte tycka illa om någon för att han njuter på ett tråkigt sätt eller gör något som inte är sniggt, utan man måste respektera alla andras egenheter... Jag tycker inte om Israel, men jag älskar den judiskhet som Woody Allen och Seinfeld står för.

 

°°°

Jag går på toaletten. Det är den senaste tillbyggnaden i Channas hus. Hennes mamma förfärades över att dottern så länge nöjt sig med torrdass. Så till modrens ära, och med modrens pengar, byggde Channa ett stort, elegant och varmt badrum. Toalettstolen står bakom en skärm. Jag flyttar litet på den, sätter mig och tittar ut i rummet. De många blommorna ger tillsammans med de stora fönstren en växthuskänsla. Ett badkar  står på ena sidan av rummet och några sköna möbler mitt i. Channa använder detta rum som finrum ibland, när hon har gäster, eftersom det är det varmaste rummet och i viss mån det mest bekväma. Det är som följd av denna bifunktion det finns en skärm framför toalettstolen - så att alla inte skall behöva se på varje gång en gäst blir nödig.

 

°°°

Thron körde vilket tvingade honom att tacka nej när det blev mörkt och Channa tog fram tequila. Hon sa att hon inte tålde vin och öl men att sprit gick bra. Både citron och salt ställde hon på bordet så att vi skulle kunna dricka så snabbt som man bör. Vid det här laget var det mer samtal än intervju. Vi hade glidit in på feminism, och framförallt Channas syn på porrmotståndet.

 

HON: I porrmotståndet finns det inbyggt att kvinnans sexualitet är känsligare än mannens, som om de inte ser på sex lika djuriskt som män gör. Men i det genitala är vi mycket mer lika än olika, och det är det som är sexualitetens villkor. Egentligen är grovporren den mest jämlika. Porrmotståndet är ett ljugeri. Jag har gjort erotiska bilder i hela mitt liv och jag kan inte säga att jag är för finkänslig.

 

Hon frågade mig om jag mindes scenen i filmen Crying Game. Den då en man kräktes ut sitt äckel efter att ha upptäckt att kvinnan han följt med från puben egentligen var man. ”Det har jag varit med om!" sa hon och fortsatte: "Alltså inte konkret, men det är en bild av den kvinnliga sexualiteten som en utstyrsel. Om man inte passar in i förväntningarna blir man inte accepterad.”

 

°°°

Efter ett tag släpar Channa sig upp och sätter sig vid bordet för att rulla en cigarett. Hon ser riktigt ynklig ut där hon sitter i nattlinne och knappt öppnade ögon. Hon och jag bestämmer att jag skall höra av mig per brev eller telefon för att få svar på mina sista frågor.

    "Du ger dig visst aldrig!", utbrister Channa när Thron säger att han skulle vilja ta några bilder på hennes hand, men låter honom ändå göra det; strax därefter skulle vi ta farväl, och båten till fastlandet. Men svar på mina frågor skulle jag däremot aldrig få. Frågorna var tänkta att ställas under samtal öga mot öga, då Channa hade förtroende för mig. Per telefon skulle vi, långt senare, bestämma att vissa frågor fick förbli obesvarade.