Jag vill viska  lite om  det konstnärliga verksamhetens  själva  inre process  

hur går den processen  till?   

Varför hamnar man där man hamnar ?  

Oftast talar man  ju om mycket  om vad man vill att bilderna skall berätta.

Men det vet man ju aldrig förrns efteråt  

och det är det knepiga med den konstnärliga processen är    

att för  att  kunna berätta någonting     

så måste man  berätta lika mycket FÖR SIG SJÄLV som för dom andra     

vet man vad man skall berätta redan innan man har gjort det   så kan man ju lika gärna låta bli  ELLER va???? 

här kommer alltså en slags manual för den konstnärlige upptäcktsresanden 

Att göra konst vad är det???    

det måste väl innebära att göra något ogjort  

det icke förut sedda       

det innebär att anträda en dunkel resa 

att med berått  mod, fast man borde veta bättre, gå in i ett mörkt rum    eller varför inte ut i outforskad öken     och lägga sig vid en uttorkad källa   och gräva händerna blodiga efter vatten    och det enda man då hittar är en grisig gyttja odrickbar  hopplös  men vacker    och världen skriar   MÄSTERVERK    MÄSTERVERK

jag tror att man faktiskt måste famla mot det huvudlösa inom sig själv och andra  och i hela kulturen

att hela tiden medvetet röra sig i riktning mot det hemlighetsfulla , mot det man inte begriper

i en e enda paradoxal   avsikt   nämligen den att begripa ännu mindre     

låt mig klargöra    

Många föreställer gärna att avsikten med konsten och skapandet är att skapa LJUS i  mörkret        klarhet  i  disiga dimman

överblickbara teoretiska system

i kartlöst mentalt land    

MEN ALLT DETTA ÄR REDAN GJORT FÖR LÄNGE SEN  och  PÅ HÖGRE ORT  SÅ ATT SÄGA

 i första moseboks första kapitel   första versen 

alltså

 i den allra första meningen  i vår civilisations heligaste urkund   står det såhär

-I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Och jorden var öde och tom, och mörker var

över djupet, och guds ande svävade över vattnet

Och Gud sade :"Varde ljus" och det blev ljus

och Gud såg att ljuset var gott

OCH GUD SKILDE LJUSET FRÅN MÖRKRET-

Gud  det gudomliga själva chefsguden   säger  Varde ljus      och det blir ljus   bländvitt 

men vi ynkliga kryp vid det gudomligas fötter konstnärer och andra råttor fortfarande till hälften kvar i dunklet i skuggorna     sitter där bländade och med en helt annan uppgift

ordningen är redan upprättad   Språket är  redan konstruerat och vi känner att all denna ordning är för  trång

detta ljusets språk är för tunt för oss ogudaktiga 

i detta perspektiv blir konstens uppgift att ÅTERFÖRA mörkret  till ljuset

att minnas kaos i ordningen

Att öppna mörka hål i ljuset  där konstnären kan träda in för att om och om igen skapa flimrande undflyende bilder av det som inte kan ses

konstnären påtar sig att formulera gåtan och mysterierna om och om igen, men måste avvisa varje entydigt svar

det gäller  att formulera och tolka språklösheten i ord bilder ljud   I SPRÅK

utan att nånsin skapa nya ogenomträngliga system

att ständigt och återkommande spräcka språket   med själva språket     det är inte lätt    men det går    det är det som är uppgiften    och det är också det som är kul   själva upptäcktresan som man gör

att spräcka språkets glasartade yta, att sticka hål i begreppens maghinnor så att känslan av blod och tarmar flödar ut över det välputsade golvet, och du hör  vargtjuten från tundrorna och kirgis-härars trumpetstötar över björkskogen, där persiska prinsessor sitter väntande
och trängtande i trånga tält.

alltså vad som helst kan hända:

konstnären vandrar sida vid sida med Dante upp och ner i helvetenas bergskedjor, i varje plågat ansikte igenkänner hon sitt eget   och avbildar  avbildar  känner igen

men därmed utsätter hon sig också för risken att försvinna, att gå vilse, att fastna   regelverket blir ju med nödvändighet mycket

svajigt 

och framförallt måsta hon förstå det faktum att hon inte kan förstå det som kommer henne till mötes    man måste
bara vara mycket uppmärksam och ödmjuk och efter förmåga undvika att gripas av panik

man måste vara trollkarlens lärling

förlora sin själ

återvinna den  

och konstruera sina verktyg  och metoder på ett sånt sätt att dom leder dig dit du inte anar ....

gör dig själv till verktyg för det oväntade  förvånas ständigt över det som flödar ur dina händer ur hjärnan ur munnen 

låt dig verväldigas och drunkna  och gräv med outtröttlig nyfikenhet vidare    som om det faktiskt finns vatten i öknen, fast all mänsklig erfarenhet visar att det är lönlöst   endast  döden väntar dig därnere  precis som för alla andra levande varelser

Konstnären är lika lite som någon annan odödlig, fast hon fingrar och pillar med livets källor och låter sitt verk; sitt namn överleva sitt liv

den konstnärliga processen är aldrig terapeutisk  den räddar vare sig ditt liv eller ditt psyke 

där finns ingen personlig utveckling

den innebär snarare ännu större risk för förvirring

sammanblandning   och kollisioner  och tjurrusningar in i återvändsgränder  
PANG

det handlar om INVECKLING  snarare än utveckling

eftersom det kräver beredskap för improvisation, infall och förödande lössläppthet. 

typ du befinner dig i ett rum     du arbetar   allting är  som vanligt   .....

och PLÖTSLIGT

den lilla vita katten kastar sig ner i datamaskinens eller färglådans inre, krasar i sig  pennan river ner allting från hyllorna och varje eftertanke flyr gnällande upp i gardinerna

Så katten måste för ordningens skull klösande och vrålande bäras ut ur arbetsrummet , men står sedan jamande som en ond ande utanför dörrn

OCH har  lämnat intressanta knallblå  tassar efter sig på alla ytor, tom mitt i plåten på den allvarligt syftande konstnären  och SE, så är processen igång igen

Från katttassarna ner i källarn, uppför trappan, ut på bron, ner i träsket, bort bland träna och så hem igen

katten är här det INBYGGDA felet i verktygen, felet som gör att du halkar på pappret 

att kniven slinter och skapar nya förutsättningar,     den är den ambitiösa dispositionen som strandar

Ja själva HJÄRNSUBSTANSEN som halkar iväg, och munnen öppnar sig och du talar i TUNGOR

Ibland kan det visa sig vara gammalegyptiska som ingen KAN sen 3000 år

Och Mycket Vackert

Och sen står konstnären där och ser detta mycket vackra som bär hennes namn, och blir förstås mycket ensam, liten och trött

för det är ansträngande att springa på det här viset i oändliga trapphus  och snoka i sopnedkasten

Tröttsamt och Besvärligt

Men det väl antagligen Modigt

och rätt sorgligt 

för solen går iallafall upp på morgonen som vanligt

fast

Fågeln dog i den stora stormen

Bergen sudddas långsamt ut

Träden kastar sig mot varandra

Luften är vit

Fågelns mage är alldeles naken

Halsen tunn

Solen går upp på morgonen,

som vanligt

Luften är gul

Lila strängar i det gula

Månen lyser het i natt

Djurens näsor syns i jorden

Luften står still

och tillbaks till den arme konstnären som inte ens vet att den varit modig, modigast är ju den som är räddast och ju räddare man är desto nödvändigare är det att

kasta sig ut från närmaste trampolin om inte annat så för att undkomma rädslan

Och först i fallet anar man den verkliga faran

Den modige behöver inte kasta sig, han har ju sitt Mod

Konstnären är ingen djärv krigare i stort skepp, snarare en strävsam roddare mitt inne i en tromb

Så menar jag att oordningen kan skapas mitt i ordningen,   mörkret återupprättas i ljusets mitt   men ur evighet skrattar Gud

medan i den Verkliga ordningen växer rödbetorna i ordnade rader, sjungande små klingande visor, lökarna sväller i mjuka jorden, kålmaskarna knaprar, gladiolusarnas rödhet väntar  i sina lökar

Svarta höstkvällars skörd av väldoft och myrra, maskarna arbetar i gödseln och konstnären går i

ylletröjornas  värld  och skördar fullkomligt förutsägbara  och begripliga mirakel.

Ner med fröet på våren, sköt om plantan, se äppelblommen, plocka äpplena

lägg in plommona   ät dem sedan

Och till och med den arme konstnären sitter i världens mitt och njuter av solnedgången med munnen igenpluggad av cognacsflamberad mangold

Hemma Igen

med Friskt Vatten i magen

Channa Bankier